In Grizzly heaven

Ännu en fantastisk dag i Yellowstone till ända. Vi har precis lagt oss till rätta på vårt härligt varma rum, dukat fram ost, kex och rödvin. Rummet börjar bli varmt och skönt och lika så vi. Vad då, varför är det så skönt att rummet är varmt undrar ni nu säkert. Men vi tar det från början.

Vi lämnade Lamar Valley och den döda bisonen igår och bestämde oss för att gå upp och ottan och försöka komma iväg kl 6 för att vara vid kadavret vid sjusnåret. Kanske skulle björnarna fått vittring under natten som gått och att få se några björnar mumsa på den gamla bisonoxen skulle inte vara helt fel. Som tur var så var jag lika morgontrött som vanligt men så även Patrik denna morgon vilket gjorde att vi inte kom iväg förrän vi halv sju. Som tur var. Precis innan Dunraven Pass ser vi den, en underbar Grizzlyhona som lunkar fram längs med vägkanten. Och inte nog med det, hennes två små ungar kommer rulltandes alldeles bakom. Det var 40 underbara minuter som följde med klövermums, ungarnas lek och deras vandring över stock och sten. Det blev trafikstockning och många människor gick ur sina bilar trots att det är förbjudet och kan vara väldigt farligt då björnar, speciellt om de har ungar, utan förvarning kan attackera om de känner sig trängda eller överraskade även om det är väldigt ovanligt. Men björnhonan verkade inte bli störd av all uppståndelse och lunkade på i maklig takt längs med vägen.

I Roosevelt Logde laddade vi upp inför kadaverskådningen med två stora kaffe och en blåbärsmuffin och styrde sedan bilen mot Lamar Valley. Vägen bjöd inte på någonting speciellt, några bisonflockar, cayotes och pronghorn-bockar. Man börjar så smått vänja sig. ;0) Väl framme såg vi förvånat att nästan hela kroppen hade blivit uppäten under natten. Vi tog fram stolarna och frukost och bänkade oss med kikare och kamera på första parkett i solen för att invänta lite action. Några cayotes stod på fel sida floden och suktade men ville inte riktigt gå ned i det kalla vattnet. Efter många om och men gick honan i och tog sig över. Inte långt senare var det fyra hungriga cayotes som försökte få loss några mumsbitar. Efter en stund kommer en gigantisk bisonhanne vandrandes långsamt över floden. Han går sakta fram till kadavret, sänker huvudet och luktar. Efter ett tag börjar han gå mot hundarna som har backat bort och det ser ut som om han försöker motar bort dem från den döde. Det ser väldigt sorgligt ut.

Brevid oss bänkade sig en lite äldre herre och när han drog fram sin kamera eller rättare sagt sitt objektiv, drog Patrik efter andan. Ett 500mm objektiv med dubbla extenders! Patrik sökte genast kontakt! ;0) Mannen var 82 år gammal, fortfarande verksam professionell fotograf från Tyskland och brukade spendera 6 veckor i Yellowstone varje år. Det blev mycket prat om objektiv, fotografering och hans frånvaro av minne. Det visade sig att hans familj hade extremt svårt att komma ihåg namn vilket stämmer in på mig också men i det här fallet blev jag slagen med hästlängder. De kunde komma ihåg namnen på syskon och föräldrar men där tog det stopp vilket resulterade i att alla andra fick gå under namnet Heinrich.

Efter det hände inte så mycket och vi packade ihop våra saker för att leta efter andra djur. Som de säger, om inte björnen kommer till Mohammed....

När vi i Old Faithful tittade på geysrar, hotsprings och varma källor började det blåsa rejält och himlen blev mörk av moln. När vi frusna började rulla hemåt såg vi något konstigt. Vad är det, frågade jag Patrik när små vita flagor syntes i luften. Brinner det igen? Men, det är ju snö! Vädret blev värre och värre och lika så trafiken som rullade allt långsammare och långsammare. Landskapet ändrade sig både drastiskt och dramatiskt när slätterna och skogarna snabbt täcktes av snö. Vi hade c:a 4 mil hem när det var som värst. Dessutom vi var tvungna att passera Hayden Valley med bisons som blivit alldeles spralliga i nysnön. Kalvarna skuttade och gjorde glädjesprång och det sprangs kors och tvärs över heden. Det var en väldigt vacker syn när vi blickade ut över dalen och såg de vittäckta bisons i hundratal göra stigar i snön. Vädret drog över och lämnade ett underbart och ett helt nytt landskap efter sig och vi tog oss hem säkert med våra sommardäck. Så här ligger vi nu, i vårt härligt varma rum, dukat fram ost, kex och rödvin. Rummet börjar bli varmt och skönt och lika så vi och ännu en fantastisk dag i Yellowstone är till ända.

Yellowstone var så mycket mer än vi någonsin kunde ana. Från de första minutrarna har vi åtnjutit underbara och otroliga möten med det vilda och det vackra. Att försöka planera sin tid i Yellowstone är omöjligt för bakom varje krök eller varje kulle kan vad som helst vänta. Ett möte med en grizzly, en av nattkölden frostbiten bison eller två stångades hjortar. Eller varför inte en kokande källa, en sprutande geyser eller en sagolikt vacker varmvattenskälla med kanter likt en gigantisk snöflinga och ett djup som aldrig verkar ta slut.

Tiden i Yellowstone är slut och det känns så sorgligt att se skylten ”Be aware, you´re in bear country” för kanske sista gången och lämna detta unika område bakom oss.





Bilder från Yellowstone. Det är nya bilder, from bild 19, i det gamla albumet.

Bisonchili & minusgrader i Yellowstone

Halv sju hade det ljusnat tillräckligt för att stiga upp. Vi drog snabbt på oss kläderna och packade ihop allt utom tältet och liggunderlagen. När vi kom ut låg morgondimman tät över fälten och det var frost på tältets ytterduk. I sovsäckarna hade det varit varmt och skönt men i den kalla morgonluften dröjde det inte länge innan vi var kalla och huttrade av kyla. När vi kom in i bilen såg vi att det var -3 grader och det var två minst sagt småfrusna campare som värmde sina händer mot bilens underbart varma fläktar. Vi stannade och köpte en varsin kaffe som smakade och värmde underbart och gled sedan ut i morgonen. Dimman låg fortfarande tät över fälten när soluppgången sakta började värma upp landskapet i både färg och form.

Det finns många och långa vandringar att göra i Yellowstones back country men väldigt mycket av parkens ”höjdpunkter”, liksom i många av USA’s nationalparker, kan upplevas med bil eller genom korta vandringar på max ett par kilometer. Ofta går det vägar nästan ända fram med välordnade stigar resterande bit. Det känns lite konstigt i början när man är van vid att naturen är lite mer otillgänglig. Som svensk vill man ju gärna knata några mil för att sedan stå ensam på toppen av berget och njuta av allt det vidunderliga men också tystheten. Det blir lite annorlunda när de flesta av höjdpunkterna är ”wheel chair accessible” fast man börjar vänja sig och uppskatta det fina i att naturen och all dess rikedom kan ånjutas av alla, gammal som ung. Nationalparkerna är verkligen tillgängliga för alla. Vad som är lite intressant är att man alltid ser massor av djur från vägarna men nästan aldrig några när man vandrar in i skogarna. Och djur fick vi se vill jag lova.

Vägarna i Yellowstone går som i en åtta och även om avstånden inte är allt för stora så gäller det att planera sin tid. Vi hade tänkt att åka någon timme innan frukost men det blev lite mer än en timme. Hela tiden dök det upp något vi inte ville eller kunde missa. Två hjortbockar som stångades på en frostbiten äng, vackra utkikspunkter och bubblande varma källor i regnbågens alla färger. Klockan 11 hade vi fortfarande inte ätit frukost och 12:20 sved hungern mer än sukten på upplevelser och vi gled äntligen in och drog en riktigt fin bisonchili till frukost/lunch vilket värmde mumma för både kropp och själ. Det förklarades tydligt på menyn att bisonkötttet var farm raised och inte kom från djur i parken!

I Hayden Valley fick vi se en grizzlyhona med tre ungar på avstånd men det var i alla fall en upplevelse att få se den markanta puckeln vid nackslutet som är utmärkande för grizzlybjörnar. Äntligen! Så som vi har väntat!

Vi tog även en sväng förbi Old Faithful, en geyser som har väldigt förutsägbara utbrott var 90:e minut -+ 10 minuter. Hon skjuter upp hett vatten 60 meter upp i luften. Hela området är fullt med stora och små geysrar och det bubblar och fräser lite varstans.

Det har blivit kallare i luften och ett oväder är på intågande. Som tur är så bokade vi några nätter i en stuga redan i februari vilket var nödvändigt då det är fullbokat överallt. Det känns verkligen skönt att slippa ligga i tältet om det brakar loss ordentligt i natt.