In Grizzly heaven

Ännu en fantastisk dag i Yellowstone till ända. Vi har precis lagt oss till rätta på vårt härligt varma rum, dukat fram ost, kex och rödvin. Rummet börjar bli varmt och skönt och lika så vi. Vad då, varför är det så skönt att rummet är varmt undrar ni nu säkert. Men vi tar det från början.

Vi lämnade Lamar Valley och den döda bisonen igår och bestämde oss för att gå upp och ottan och försöka komma iväg kl 6 för att vara vid kadavret vid sjusnåret. Kanske skulle björnarna fått vittring under natten som gått och att få se några björnar mumsa på den gamla bisonoxen skulle inte vara helt fel. Som tur var så var jag lika morgontrött som vanligt men så även Patrik denna morgon vilket gjorde att vi inte kom iväg förrän vi halv sju. Som tur var. Precis innan Dunraven Pass ser vi den, en underbar Grizzlyhona som lunkar fram längs med vägkanten. Och inte nog med det, hennes två små ungar kommer rulltandes alldeles bakom. Det var 40 underbara minuter som följde med klövermums, ungarnas lek och deras vandring över stock och sten. Det blev trafikstockning och många människor gick ur sina bilar trots att det är förbjudet och kan vara väldigt farligt då björnar, speciellt om de har ungar, utan förvarning kan attackera om de känner sig trängda eller överraskade även om det är väldigt ovanligt. Men björnhonan verkade inte bli störd av all uppståndelse och lunkade på i maklig takt längs med vägen.

I Roosevelt Logde laddade vi upp inför kadaverskådningen med två stora kaffe och en blåbärsmuffin och styrde sedan bilen mot Lamar Valley. Vägen bjöd inte på någonting speciellt, några bisonflockar, cayotes och pronghorn-bockar. Man börjar så smått vänja sig. ;0) Väl framme såg vi förvånat att nästan hela kroppen hade blivit uppäten under natten. Vi tog fram stolarna och frukost och bänkade oss med kikare och kamera på första parkett i solen för att invänta lite action. Några cayotes stod på fel sida floden och suktade men ville inte riktigt gå ned i det kalla vattnet. Efter många om och men gick honan i och tog sig över. Inte långt senare var det fyra hungriga cayotes som försökte få loss några mumsbitar. Efter en stund kommer en gigantisk bisonhanne vandrandes långsamt över floden. Han går sakta fram till kadavret, sänker huvudet och luktar. Efter ett tag börjar han gå mot hundarna som har backat bort och det ser ut som om han försöker motar bort dem från den döde. Det ser väldigt sorgligt ut.

Brevid oss bänkade sig en lite äldre herre och när han drog fram sin kamera eller rättare sagt sitt objektiv, drog Patrik efter andan. Ett 500mm objektiv med dubbla extenders! Patrik sökte genast kontakt! ;0) Mannen var 82 år gammal, fortfarande verksam professionell fotograf från Tyskland och brukade spendera 6 veckor i Yellowstone varje år. Det blev mycket prat om objektiv, fotografering och hans frånvaro av minne. Det visade sig att hans familj hade extremt svårt att komma ihåg namn vilket stämmer in på mig också men i det här fallet blev jag slagen med hästlängder. De kunde komma ihåg namnen på syskon och föräldrar men där tog det stopp vilket resulterade i att alla andra fick gå under namnet Heinrich.

Efter det hände inte så mycket och vi packade ihop våra saker för att leta efter andra djur. Som de säger, om inte björnen kommer till Mohammed....

När vi i Old Faithful tittade på geysrar, hotsprings och varma källor började det blåsa rejält och himlen blev mörk av moln. När vi frusna började rulla hemåt såg vi något konstigt. Vad är det, frågade jag Patrik när små vita flagor syntes i luften. Brinner det igen? Men, det är ju snö! Vädret blev värre och värre och lika så trafiken som rullade allt långsammare och långsammare. Landskapet ändrade sig både drastiskt och dramatiskt när slätterna och skogarna snabbt täcktes av snö. Vi hade c:a 4 mil hem när det var som värst. Dessutom vi var tvungna att passera Hayden Valley med bisons som blivit alldeles spralliga i nysnön. Kalvarna skuttade och gjorde glädjesprång och det sprangs kors och tvärs över heden. Det var en väldigt vacker syn när vi blickade ut över dalen och såg de vittäckta bisons i hundratal göra stigar i snön. Vädret drog över och lämnade ett underbart och ett helt nytt landskap efter sig och vi tog oss hem säkert med våra sommardäck. Så här ligger vi nu, i vårt härligt varma rum, dukat fram ost, kex och rödvin. Rummet börjar bli varmt och skönt och lika så vi och ännu en fantastisk dag i Yellowstone är till ända.

Yellowstone var så mycket mer än vi någonsin kunde ana. Från de första minutrarna har vi åtnjutit underbara och otroliga möten med det vilda och det vackra. Att försöka planera sin tid i Yellowstone är omöjligt för bakom varje krök eller varje kulle kan vad som helst vänta. Ett möte med en grizzly, en av nattkölden frostbiten bison eller två stångades hjortar. Eller varför inte en kokande källa, en sprutande geyser eller en sagolikt vacker varmvattenskälla med kanter likt en gigantisk snöflinga och ett djup som aldrig verkar ta slut.

Tiden i Yellowstone är slut och det känns så sorgligt att se skylten ”Be aware, you´re in bear country” för kanske sista gången och lämna detta unika område bakom oss.





Bilder från Yellowstone. Det är nya bilder, from bild 19, i det gamla albumet.

Bisonchili & minusgrader i Yellowstone

Halv sju hade det ljusnat tillräckligt för att stiga upp. Vi drog snabbt på oss kläderna och packade ihop allt utom tältet och liggunderlagen. När vi kom ut låg morgondimman tät över fälten och det var frost på tältets ytterduk. I sovsäckarna hade det varit varmt och skönt men i den kalla morgonluften dröjde det inte länge innan vi var kalla och huttrade av kyla. När vi kom in i bilen såg vi att det var -3 grader och det var två minst sagt småfrusna campare som värmde sina händer mot bilens underbart varma fläktar. Vi stannade och köpte en varsin kaffe som smakade och värmde underbart och gled sedan ut i morgonen. Dimman låg fortfarande tät över fälten när soluppgången sakta började värma upp landskapet i både färg och form.

Det finns många och långa vandringar att göra i Yellowstones back country men väldigt mycket av parkens ”höjdpunkter”, liksom i många av USA’s nationalparker, kan upplevas med bil eller genom korta vandringar på max ett par kilometer. Ofta går det vägar nästan ända fram med välordnade stigar resterande bit. Det känns lite konstigt i början när man är van vid att naturen är lite mer otillgänglig. Som svensk vill man ju gärna knata några mil för att sedan stå ensam på toppen av berget och njuta av allt det vidunderliga men också tystheten. Det blir lite annorlunda när de flesta av höjdpunkterna är ”wheel chair accessible” fast man börjar vänja sig och uppskatta det fina i att naturen och all dess rikedom kan ånjutas av alla, gammal som ung. Nationalparkerna är verkligen tillgängliga för alla. Vad som är lite intressant är att man alltid ser massor av djur från vägarna men nästan aldrig några när man vandrar in i skogarna. Och djur fick vi se vill jag lova.

Vägarna i Yellowstone går som i en åtta och även om avstånden inte är allt för stora så gäller det att planera sin tid. Vi hade tänkt att åka någon timme innan frukost men det blev lite mer än en timme. Hela tiden dök det upp något vi inte ville eller kunde missa. Två hjortbockar som stångades på en frostbiten äng, vackra utkikspunkter och bubblande varma källor i regnbågens alla färger. Klockan 11 hade vi fortfarande inte ätit frukost och 12:20 sved hungern mer än sukten på upplevelser och vi gled äntligen in och drog en riktigt fin bisonchili till frukost/lunch vilket värmde mumma för både kropp och själ. Det förklarades tydligt på menyn att bisonkötttet var farm raised och inte kom från djur i parken!

I Hayden Valley fick vi se en grizzlyhona med tre ungar på avstånd men det var i alla fall en upplevelse att få se den markanta puckeln vid nackslutet som är utmärkande för grizzlybjörnar. Äntligen! Så som vi har väntat!

Vi tog även en sväng förbi Old Faithful, en geyser som har väldigt förutsägbara utbrott var 90:e minut -+ 10 minuter. Hon skjuter upp hett vatten 60 meter upp i luften. Hela området är fullt med stora och små geysrar och det bubblar och fräser lite varstans.

Det har blivit kallare i luften och ett oväder är på intågande. Som tur är så bokade vi några nätter i en stuga redan i februari vilket var nödvändigt då det är fullbokat överallt. Det känns verkligen skönt att slippa ligga i tältet om det brakar loss ordentligt i natt.

Första dagen i Yellowstone

Första dagen i Yellowstone har varit helt fantastisk. Det började redan efter 20 min efter det att vi åkt in i parken. Helt plötsligt så står den bara där ute på fältet, en stor fet härlig bisonoxe. Vi tvärnitade och fotade så kameran glödde. Exalterade hoppade vi in i bilen och åkte vidare och ser en till, och en till, och en till. Vilka mäktiga syner! Vi åkte till campingen i Norris och knep en riktigt fin plats med utsikt över fälten och floden. Precis som i Kanada finns det platser kvar som inte kan bokas i förväg utan som går under ”First come, first served” så det gäller att vara ute i god tid då dessa platser brukar vara slut vid två-tiden. När vi svängde ut från campingen efter en lunch i solen så ser vi en bison som står och mumsar gräs bara 200 meter från vårt tält! Hua. Varje år blir folk stångade av dessa bjässar och vi vill verkligen inte vara en av dem. Vägarna i Yellowstone går som i en åtta och det tar riktigt lång tid att åka runt då man nästan hela tiden ser något man vill stanna till vid. Direkt efter att vi hade lämnat Norris var det dags för de första upplevelderna av Yellowstones heta sida. Under Yellowstone ligger en av världens aktivaste vulkaner. Dessa brukar vanligtvis ligga under havet men inte här. Överallt bubblar och ryker det ur marken och märkliga och underbart vackra formationer och konstallationer kan beskådas på många ställen. Ibland är de så instabila att stora områden är avstängda men ingen vet egentligen när, var eller hur allt hänger ihop och när det blir lite för mycket tryck eller instabilitet någonstans. 1982 var det t.ex. åtta stycken mycket förvånade och skrämda turister som fick uppleva något extraordinärt när en varm källa bestämde sig för att nu vill jag bli en geyser och sprängde upp ett större hål så att det flög stenar lång väg. Helt otroligt nog blev ingen skadad.

På en äng ser vi en cayote på jakt och bakom nästa kurva står det en stor bison och så fortsätter det. I Mammoth Springs fick vi uppleva underbara vyer med blått vatten, vita stenar och alla möjliga färger och former. I område som dessa måste man vara försiktig med var man sätter sin fot då marken består av skorpor som kan vara lövtunna med kokande vatten precis under så det gäller att hålla sig till stigarna. För några år sedan var det en pojke som blev tillfälligt förblindad av ånga som steg upp från en geyser precis när han gick i en kurva. Han tog ett steg utanför gångvägen och föll ned i en varm källa med 93 gradigt kokande vatten(p.g.a. den höga höjden kokar vattnet vid lägre temperatur än de vanliga 100 graderna). Hans föräldrar vände sig om och hann se sin son kritvit i ansiktet ta några simtag innan han sjönk ned under vattenytan för att aldrig mer ses vid liv. Som sagt, ett väldigt levande och hett område.

Vi svängde av mot Lamar Valley som är känt för sitt djurliv och för er som följde Druid-vargflocken på SVT kan jag berätta att det var här de höll till. Lamar Valley är tyvärr åter tomt på vargar då Druid-flocken drabbades av en sjukdom och nästan hela flocken dog ut. De fåtal vargar som överlevde gick med i andra flockar i andra områden och ännu har ingen annan flock gjort anspråk på dalen och dess rikedom.

Vi fick se vår första bisonflockar på håll, en mindre galopperande flock och en större på minst 50 djur. Mäktigt! När vi åkte hemåt började det att mörkna men det gick fortfarande att se svartbjörnen som kom gående på en äng, upp på vägen och vidare inte mindre än 1 meter från bilen. Så vacker! Väl hemma i Norris fick vi se en stjärnklar natt presentera Vintergatan om än inte lika klar och tydlig som i Peru men väl så vacker och mäktig med miljoner stjärnor som lyste på himlen. Så nöjda med första dagen i Yellowstone drog vi ihop sovsäckarna och släckte ficklampan för att somna till ljudet av ylande vargar eller cayotes i natten, den vackraste vaggsång jag någonsin somnat till.

Vi är i himlen och imorgon är det en ny dag i Yellowstone.





Bilder

Vilodagar i Seattle

Vi åkte över gränsen med bilen vilket var oväntat smidigt, smärtfritt och trevligt! Parka bilen med nycklarna på vindrutan, fylla i en enkel blankett, ett varmt välkomnande och ut på motorvägen igen. Vilken skillnad från att komma med flyget.

Patrik har ju varit utan dator i en månad då den har varit inlämnad på reparation i Vancouver. Trots att han har lånat min datorhar abstinensen varit påtaglig och de gånger vi har bråkat har det definitivt handlat om datortid. Bara för att nämna ett exempel. Vi satt och fikade i Whistler och Patrik surfade i en timme. Fem minuter efter att jag fått dator så säger han –Nej, nu måste vi sticka om vi ska hinna.... Qué pasa, säger jag bara! Och så har det bara fortsatt. Tyvärr så han inte datorn bli klar då det ointräffbara hade inträffat och båda minnena hade gått sönder samtidigt. Det är så osannolikt att supporten kan bara beställa ett minne i taget från Lenovo och därför hann den inte bli klar innan det var dags för oss att lämna Vancouver för gott. Patrik kollade upp var man kunde köpa 4G’s-minnen och vi åkte direkt till Frey’s en gigantisk elektonikkedja så fort vi hade passerat gränsen. När vi kom in i affären blev Patrik som ett barn på julafton. Leendet gick från öra till öra och ögonen glödde. Han tog min hand och drog mig djupare in affären och sa –Vi stannar väl ett tag? *haha* Behöver jag säga att vi stannade mer än ett tag.

Nu märks det att vi har kommit till USA. Ena sekunden går man på en shoppinggata och i nästa är man omgiven av uteliggare och fattiga människor som bor på gatorna. I parker, i portar, på busshållsplatser, överallt. Sorgligt!

Nu laddar vi batterierna i Seattle några dagar sedan bär det av mot Yellowstone och Teton national park.

Yellowstone, here we come!

Vancouver Island med Orcas & oväder

På vägen till Vancouver Island stannade vi till i staden Osoyos som ligger vid Kanadas varmaste sjö vilket gör området till ett mycket populärt sommartillhåll. Vi gled in på campingen vid åttasnåret i hopp om att kunna få en plats på deras overflow, lite primitivare extracamping, vilket var ytterst tveksamt då det är så populärt som det är. Parkvakten skrattade till lite när vi frågade och sa –Nu har i otrolig tur, det var precis ett par som lämnade campingen en dag tidigare då det eventuellt ska bl regn imorgon. Vips hade vi fått en av de bästa campingplatserna på den mest populära campingen i British Colombia precis vid vattnet med egen privat strand. Oh, la la! Det var inte helt fel att vakna upp med den utsikten kan jag säga. Vi dukade upp ost och vin och satt och njöt av fullmånen som speglades i vattnet, grodorna som kväkte och den varma kvällen. Det här var precis vad vi behövde efter de kalla nätterna i Banff & Jasper. På morgonen var det strålande sol och morgondoppet innan frukost var mer än underbart. Om det hade gått hade vi mer än gärna stannat en natt till.

I kön till färjan såg vi två unga killar låsa sig ute från bilen precis när de ropade ut att alla skulle gå tillbaka till bilarna och göra sig reda att åka ombord. Som tur var så stod det en luttrad ”veteran” i filen brevid som hjälpte dem att öppna dörren med hjälp av en stålvajer. Det såg minst sagt svettigt ut och det var verkligen i sista stund de fick upp dörren.

Vi sov en natt surfbyn Tofino som hade många fina stränder men ack så kallt vatten. Tveksamt om en 7mm verkligen skulle hålla kylan på stången. Patrik skrek rakt ut när han doppade fötterna. I Cowichan Bay åkte vi ut på en riktigt fin späckhuggarsafari. Sex månader per år är spägghuggarna i området innan de emigrerar till okänd ort. Vart det tog vägen vet det inte. Vi var inte riktigt beredda på vad som komma skulle utan trodde att vi mer skulle få se dem på avstånd. Ack så fel vi hade. Flertalet gånger simmade de rakt mot den lilla båten och förbi på bara några meters avstånd. De hoppade, simmade ryggsim och plaskade med fenorna så det stod härliga till. Vi fick se tre riktigt fina hopp precis vid båten varav ett var ett dubbelhopp. Jag lyckades delvis filma det men blev lite väl exalterad och glömde bort både kameran, mig själv och allt runt omkring. Jag är verkligen glad att jag inte körde bil vid tillfället! Det var underbart när skepparen sänkte ned hydrofonen under ytan och vi fick höra hur de kommunicerade med varandra och lika sorgligt när man hörde hur väl båtar låter på avstånd. Vi fick se flera flockar och totalt såg vi fler än 30 orcas allt som allt. Solen hade gått ned när vi susade hem över vattnet och båtturen var härlig bara den. Kvällen avslutades på den godaste laxburgare vi någonsin ätit. Mums, vilken dag!

Då ett enormt oväder skulle rulla in nästa dag bestämde vi oss för att åka tillbaka till Vancouver. Killen som hade campingen var inte väldens bästa säljare direkt för när Patrik frågade om vädret så sa han att det var väldigt ovanligt med åskoväder, thunderstorms, i området men nu var det på väg och när de kom så slog blixtarna ofta ned just på den här campingplatsen och senaste gången hade den faktiskt slagit ned just i träden bakom vårt tält. Patrik tackade för informationen och sa att vi inte skulle stanna en natt till innan han skrattades gick där ifrån. Vi tog in på Sheraton vilket var himlen efter nästan 3 veckor i tält. Badkar, gym, säng och trådlöst på rummet! Halleluja!

Imorgon drar vi över gränsen till Seattle.


Lite bilder

In the Rockies, Banff & Jasper

Nu har vi kommit till lite coolare områden med massor av berg, glaciärsjöar och härligt djurliv. Vägarna kantas av skyltar som ”Wildlife on the road, don’t leave the car” osv. Härligt!

Men först stannande vi till i Revelstoke National park där vi hade otrolig tur och lyckades tima peaken på den extremt korta blomningen på de alpina ängarna. Växterna har c:a 3 månader på sig då snön försvinner i slutet av juni och kommer åter september så det är bråttom bråttom och blomningen pågår under c:a en till 2 veckor.

På väg till Golden svängde vi in på Northern Light Wolf center som har 6 st vargar i inhägnad. Det var lite som en minidjurpark men väl värt vägen och tiden då man fick lära sig mycket om vargar och deras nuvarande situation i Kanada där de är på gränsen till utrotade p.g.a. jakt både från jägare men också från staten som jagar den med helikopter då de anses hota den ursprungliga renstammen. Att den drastiska minskningen av renstammen skulle bero på att man hugger ned gamla skogar som Cariboos är beroende av verkar vara mindre viktigt. Precis innan vi skulle åka satte de igång allihop att yla vilket verkligen var en upplevelse. Det är något speciellt i ylandet som ger en härlig gåshud och man önskade att man kunde få stämma in i ett tjut men med hänsyn till övriga besökare avstog jag även om det var väldigt lockande. Skönt att få känna av sin primitiva sida lite.

Vidare mot Golden stannade vi längs med vägen och gick en underbar liten trail med gigantiska gamla cedrar. Det var mäktiga träd med underbar bark längs den korta promenaden och avslutningsvis fick vi även en liten björnupplevelse på köpet. Det var några som gick en bit framför oss som kom springande tillbaka på spåret då en björn hade korsat stigen. Vad har vi sagt om att springa från en björn? I samlad tropp tog vi oss tillbaka till parkeringen helskinnade.

Väl i Golden var det dags för forsränning på den kända floden The Kicking Horse. Vi bjöds på partier upp till 4+ vilket var riktigt roligt. Vi filmade och stundvis låter Patrik som ett lite barn i berg- och dalbanan! Eiihhhhh! *haha* Kul var det! Det blev ännu mer effektfullt när det började tokregna, blixtra och åska och forsen kastade en hit och dit! Patrik och jag gjorde korstecken då vårt tält stod ensamt uppe på platå relativt osäkrat. -Hm, undrar om det står kvar när vi kommer tillbaka, mumlade vi. Vid målgången hade regnet avtagit men vi var kalla och blöta och bestämde oss för att lyxa till det med både hotellrum OCH en middag ute på restaurang! Gud, så underbart det var att få glida ned i det varma vattnet i badkaret!

Vi körde vidare mot den lilla söta staden Field för att ta oss an de turkosa glaciärsjöarna O´Hara, Louise och Morain. Lake O´Hara var fantastiskt vacker med allt man kan önska sig. Turkost vatten och omgiven av vackra berg och glaciärer. Området är oerhört populärt och oftast tar biljetterna slut samma dag som de släpps. Så om man bokar 3 månader i förväg kan man åka buss upp men för vår del var det bara att dra på sig kängorna och knata de 11 km upp till sjön. Väl uppe tog vi ett varv runt sjön och bara njöt av allt det vackra. Bussen ned var fullproppad men vi lyckades sno åt oss 2 platser vilket var ganska skönt även om de 11 km ned inte skulle ha varit allt för ansträngande. På kvällen satt vi vid tältet och njöt av solen som lyste upp de omgivande magnifika bergen. Det är härligt att campa in the Rockies!

Efter några dagar i västra delen av Banff national park var det dags att dra vidare mot Jasper. Vi körde den otroligt vackra Icefield Highway upp som bjuder på inte mindre än 25 glaciärer och 7 icefields på vägen. För att inte tala om otaliga vackra berg och glaciärsjöar. En icefield är en instängd glaciär som föder minst två andra glaciärer med is. Vi gjorde kortare dagvandringar som Parker Ridge och Bow Lake Falls. Vi tyckte oss se en bergsget på avstånd. Så otroligt häftiga med världens coolaste ansiktsuttryck som är någonting mellan helt nollade och intensivt förnärmade. Helt klart är i alla fall att den är väldigt högt upp på vår Vill se-lista tillsammans med Grizzlybjörn.

Vi hade några kanondagar i Jasper National Park. Tyvärr så kom röken in från alla bränder i British Colombia och la sig som ett smoggtäcke över dalen så vandringen upp till Bald Hills gav kanske inte riktigt den fina utsikten vi hade räknat med. Men med en stigning på 650 m på 5,5 km bränner man ju i alla fall några kalorier och vi var riktigt svettiga när vi kom upp. I skymningen tog vi bilen och åkte runt på småvägarna i jakt på spännande djur. Vi fick se massor av caribos och en del bergsfår men höjdpunkten var när vi såg en svartbjörn gå och mumsa på bär. Så söt!

Nu är vi på väg till Vancouver Island där vi förhoppningsvis kan få kitesurfa lite på sjön Nitinat, bada i Torfino och kanske snorkla med säl.

Ha det!

Ulrika & Patrik



Fler bilder från Banff & Jasper

Björnen sover

Så, vi är nu alltså i Kanada och campar runt augusti ut. Vi har införskaffat oss ett finfint tält, ett Rock 32, och allehanda tillbehör som man kan tänka sig behöva då man flänger runt på vägarna. Bilen är proppfull med kiteutrustning, tält, sovsäckar, gaskök, mat och gud vet vad. Som tur var så fick vi en gratis uppgradering och där med en större bil annars vet jag inte hur det hade gått. Bilen är sproilans ny med ljusa, beiga tygsäten och hade bara gått 92 mil när vi fick den. Oj, oj, vilket chock de kommer att få när vi lämnar in den efter 30 dagars camping!

Vi startade i Vancouver och körde sedan upp mot Squamish för lite kitesurfing men prognosen såg inte allt för bra ut med näst intill vindstilla. Dagen innan hade det blåst 15 m/s. Ibland har man otur helt enkelt. Vi campade några dagar i Alice Lake och gjorde en makaber vandring upp till Garibaldi Lake. Vi hade läst att det var 9 kilometer vilket verkade vara lagom att mjukstarta med efter en veckans festande i Toronto. Efter 4 kilometer i konstant uppförsbacke och då menar jag verkligen bara uppför utan ett enda steg i nedgående lutning, började vi fundera på om vi inte borde börja skönja sjön snart. Allt vi såg var bara uppför, uppför och uppför. Vi mötte ett par som informerade oss om att -Jo visst var det 9 kilometer men det var bara enkel väg. Först var det 7 kilometer rakt upp för berget sedan skulle det plana ut den sista biten. Fy faaan, vad tungt! Om vi hade vetat om det från början hade det nog inte varit så farligt men med två små ägg och 2 liter vatten i säcken kändes det så hårt och orättvist. *haha* Men vi kunde ju inte ge upp så det var bara att kämpa vidare. Till slut kom vi fram till sjön och visst var det vackert med glaciärsjön mellan de mäktiga bergen! Efter den efterlängtade lunchen, ett ägg vardera, och ett litet halvdopp i sjön var det dags för 9 kilometer nedför. Härligt! Den mjukstarten gav oss träningsvärk i 3 dagar och det var två stela pinnar som vaknade i tältet upp dagen efter. Dessutom så det vara bara att hoppa klättringen på det vackra granitberget The Chief dagen efter!

Därefter drog vi vidare till Whistler som har bjudit på lite blandat väder, björnupplevelser och eventet Crankworx. Nu är vi på väg mot östra delen av British Colombia och Alberta som bl. a. bjuder på forsränning i Kicking horse, vackra bergspass som Rogers Pass, Glacier national park, Lake Louise och Banff. Till Jasper tar vi Icefield parkway som ska vara otroligt vacker och man passerar 25 glaciärer, 7 icefields och otaliga vackra och mäktiga berg.

Efter nio härliga dagar i Kanada inser vi nu att alla varningsskyltar om björn verkligen är på riktigt! Det kändes lite väl avlägset att en stor björn skulle komma in på campingplatsen och försöka ta sig in i tältet pga av att man lämnat mat eller kokkärl framme eller lagat mat för nära tältet men nu vet vi bättre. För att ta några exempel.

1. Här om dagen var vi på vår nya tältplats på Riverside camping utanför Whistler. Patrik som precis hade mumsat i sig en banan slängde helt sonika in skalet bland buskarna. Jag kommenterade att det var väl inte så smart att slänga mat preeecis bakom vårt tält där vi skulle sova samma natt med tanke på alla varninsskyltar. Patrik skrattade och sa –Hur farligt kan det vara? Samma dag läste vi i den lokala tidning om en björn som hade skjutits på plats veckan innan efter det att den hade tagit sig in i ett tält i jakt på mat. Var då, undrar ni säkert nu?! På Riversides camping! Herregud! På natten vaknar jag av att Patrik slår mig hårt på sidan och han ser lite skärrad ut. Tältdukens ena fästning hade losstnat och fallit in mot honom. Vi låg spända och tysta och lyssnade efter grymt eller andra obehagliga ljud som vi verkligen inte ville höra. Efter ett tag insåg vi att att det måste ha varit vinden som slitit loss fästningen men jag kan lova att man inte känner sig speciellt stor när man ligger instängd i ett litet tält och lyssnar efter en potentiellt hungrig björn!

2. Dagen efter tog vi stora liften upp till Whistlers topp. På stationen stod det på en skylt ”Spana efter björn!”. Det kändes inte helt troligt att vi skulle få se några då backarna var fulla av cyklister, funktionärer och tävlande i den pågående världscupen. Men även denna gång hade vi fel och på vägen upp såg vi inte mindre än 3 st björnar lufsa omkring varav en nästan stod på mountainbike-spåret. Det var tre st mycket förvånade cyklister som susade förbi den när de kom runt kurvan och mötte svartbjörnen.

3. Här om dagen frågade vi vid incheckningen om det var problem med björn i området. Tjejen svarade snabbt nej men upplyste oss sedan om att det faktiskt hade gått en björn genom campingen samma dag. –Men det var bara en liten björnunge, så det är nog ingen fara! Jo, jo!

Japp, nog finns det björn alltid och vi börjar förstå varför det är så populärt att campa med husvagn istället för tält!

Campingregler:
Allt ät- och drick-bart får inte lämnas framme och framför allt inte förvaras i tältet. Inte ens tandkräm och rena kokkärl.
Allt måste förvaras i bilen eller i björnsäkra behållare. Kylboxar är definitivt inte björnsäkra och inte heller oöpnade ölburkar som verkar vara mumma för björnarna.
Sov inte i samma kläder som du har lagat mat.
Med andra ord så verkar björnar har extremt bra luktsinne.

Tips vid möte med björn
Backa sakta från björnen och undvik ögonkontakt.
Ta inte av dig ryggsäcken, den kan verka som skydd vid eventuell attack.
Spring inte, björnen är alltid snabbare.
Vis attack använd björnspray och/eller spela död. OBS! Fungerar inte alltid! Om så, fight back!
Vid attack där björnen har följt efter dig och ser dig som ett byte alternativt har tagit sig in i tältet, slåss för allt vad du är värd!

Ja, det var väl allt man behöver tänka på! Nu är det bara att hämta björnsprejen och krypa ned i säcken.

Godnatt!

Här kan du se bilderna


-Vad var det som lät?????????????????

Lyxvistelse i Collingwood, Toronto

Sista veckan i juli hälsade vi på kitekompisarna Matt och Louise som vi träffade i Cabarete. De kör kiteskola i Kanada på somrarna och tillbringar vintrarna i Cabarete. En ganska så skön tillvaro med andra ord. Louise hade fixat med allt och det var som att bo på ett lyxhotell. Vi hade hela källarplanet för oss själva vilket var större än vår sista lägenhet, kanongod mat varje kväll och ljuvlig utsikt över vattnet.

Första dagen paddlade vi ut med SUP-brädor och hälsade på grannarna som låg och väntade med kalla öl och vattenskidor ute i viken. Dagen var perfekt med glasklart och spegelblankt vatten. Patrik bestämde sig för att testa ett par varv och eftersom det var 20 år sedan han körde senast så fick han instruktioner av James som gladerligen instruerade. När Patrik frågade vilken fot man lättast har fram när man kör med en skida skrattade vi bara och sa, -Försök bara kom upp och åk nu! Föga anade vi att vi hade med en vattenskidskung att göra! Efter andra försöket kom han upp och efter ett varv sparkade han av sig ena skidan och cruisade lite nochalant på en skida medan han åkte fram och tillbaka över svallvågorna bakom båten. Efter två varv till släppte han och sjönk perfekt ned intill båten med jordens största leende på läpparna. Vilket åk! Det är inte för intet han kallas monoski-man! Det var iofs av en fransk skidguide i Val d'Isère och av en helt annan anledning men det är en annan historia.

Efter några kalla till var det dags att paddla hemåt och servicen var på topp då James låg och cruisade vid oss ifall vi inte skulle orka hela vägen hem. Efter det obligatoriska nedtrappningen i hot tuben var det dags att svira om då det var det knyt med grannarna. Vilken mat! Härliga revbensspjäll, saftig grillad kyckling och massor av annat smaskigt! Vi kom inte i säng förrän efter 1 vilket skulle visa sig standard för resten av veckan. Det var ett hårt liv i Collingwood vill jag lova.

08:00 nästa morgon rullade vi ut från parkeringen i Louise och Matts husbil mot Olifant för kitesurf. Matt hade en lektion och vi andra hängde så klart gladerligen på. Vädret var lite si och så men efter ett tag tittade solen fram. Spoten i Olifant var kanon med plattvatten och mycket utrymme. En bra spot att undervisa på då det är riktigt långgrunt. Vi gick ut en bra bit och ändå jackade jag i brädan vid start och fastnade i botten. Hemma igen var det dags för, japp precis, same procedure, hot tub och roligt middag med grannarna. Denna kväll valde vi dock att forsätta festen hos grannen med en öppen eld och mashmallowsgrillning a la Kanada. En mashmallow lagom grillad, lägg den på ett aningen salt kex, på en en ruta mörk choklad, toppa med ännu ett kex och vips har du en smoors. Väldigt gott!

På fredagen var det nästan svenskafton då det visade sig att grannen James i sin ungdom hade tillbringat några härliga veckor i Sverige och en annan vän till Matt och Louise hade vänner i Sverige och varit där ett antal gånger. I James minne hade 2 saker gjort starkt intryck, kvinnorna och Midsommarafton. Sagt och gjort plockade James fram det gamla härliga receptet Sill och potatis ur minnesbanken och det var ingen dålig bank. Hans gräddfilssås var fantastisk och de flesta på festen tyckte att det var väldigt gott trots att det var första gången de provade sill. Det var inte utan att man fick ett sting av hemlängtan.

Kort och gott hade vi en supervecka hos Matt och Louise och vi hoppas verkligen att vi får förmånen att träffa igen!

Innan vi tog flyget till Vancouver passade vi på att åka och kika på Niagrafalls. Det var stort och häftigt men framför allt överraskande att det låg mitt i stan. På vägen hem hittade vi ingen bensinstation så det var verkligen på de sista bensinångorna som vi rullade in på flygpplatsen vilket var super då bilen kan lämnas tillbaka med tom tank.

Bilder från Collingwood

Kram

Inkleden till Machu Picchu

Både Patrik och jag kände oss lite nervösa inför vandringen av Inkaleden från Km 82 till Machu Picchu. Temperaturen kunde sjunka så lågt som -10 på nätterna och det var höga pass som skulle passeras. Vi hade båda två känt av höjdsjukan innan och visste vad som väntade om den skulle slå till. Nåväl, med några acklimatiseringdagar i Cusco och höjdsjuka-tabletter i bakfickan satte vi av mot Sacred Valley och den fyra dagar långa vandringen.

Vi blev en grupp med 13 vandrare, 2 guider, 1 kock och 19 bärare. Bärarna bar allt från tält till mat, stolar och bord. Vi vandrare behövde bara bära vår dagpackning och vår resterande packning, max 6 kilo per person, bar bärarna åt oss. Det var en riktig lyx kan jag säga då vandringen bjöd på tunn luft, branta stigar och långa dagar. Bitvis kippade vi efter andan, kände oss svaga som små lamm och svettiga som två överulliga kameler i en finsk bastu och det endast med vår lilla dagpackning på ryggen.

Dagarna började oftast innan gryningsljuset syntes till och vi väcktes i de becksvarta tälten med en kopp varm cocaté att avnjuta innan det var dags att packa ihop sovsäckar och dagpackningen och göra sig klar för frukost. Jag vill inte ens tänka på när bärarna och kocken gick upp för att hinna få allt klart till fem, halv sex då vi steg upp. Medan vi åt frukost rev bärarna våra tält, packade ihop allt och gav sig av i ett rasande tempo för att anlända till nästa läger i god tid innan vi pustande och stånkande anlände eländiga men rosiga. Efter en kall dusch, och då pratar vi glaciärkall dusch, en varm kopp té i magen och ett par alpackasockor på sig kände man sig på väldigt gott humör.

Den andra dagens vandring är känd som den tuffaste av de fyra dagarna då vandringen är lång och ett pass på 4215m ska forceras innan det bär av nedför till nattens läger och sen lunch. Natten innan vaknade jag klockan 03:00 och kände mig illamående. På med alla kläder och ut i kylan, fram med ficklampan. Jag hann bara några meter från tälten innan jag spydde. Ok, en gång ingen gång, tänkte jag. Tyvärr behövde jag spy 2 ggr till och dessutom hade jag fått diareén hugo. Guiderna divierade huruvida jag hade höjdsjuka eller om jag hade fått en parasit i magen. Parasit kändes betydligt värre men båda två kunde innebära att jag inte skulle orka med vandringen och där med skulle vara tvungen att vända tillbaka. Så snopet det skulle vara att inte få se Machu Picchu! Vad det än var så var jag svag som ett litet lamm och orkade knappt gå 10 meter. Jag fick ett piller mot prasiter och en magic poisen mot höjdsjuka. Gud, vet vad det var i den men att andas in den 2 ggr fick en verkligen att piggna till. Nåväl! Patrik, guiden Viktor och jag bildade en eftertrupp som i snigelfart forcerade leden i en fart som kändes obefintlig. Viktor sa att vi hade 12 timmar på oss och att jag kunde vara lugn, i värsta fall skulle han bära mig, det skulle inte vara första gången han fick bära någon, sa han lugnt. En gång hade han och 3 andra burit en kvinna som hade hjärnödem i 24 timmar i sträck så att bära mig upp till passet var kanske inte en liten kaka men inte heller så farligt. Timmarna gick och jag blev gradvis lyckligtvis bättre och bättre och när vi nådde passet satt hela vår grupp och väntade. Med applåder tog vi oss den sista branta biten och det var en skön känsla att sitta på toppen tillsammans och njuta av utsikten och vetskapen att nu var det bara 1,5 h nedför till nästa läger och lunch.

På kvällarna kunde vi njuta av värmen i det stora, uppvärmda tältet med 3-rättersmiddagar och kortspel. Vi fick även se den underbart vackra Vintergatan och en stjärnhimmel som hette duga. Jag har aldrig tidigare sett Vintergatan och det kändes lite magiskt när man insåg att det inte var svarta moln utan hålen i Vintergatan man såg. Vilken syn!

Sista morgonen gick vi upp 04:00, lägret revs i rasande fart och vi satte av mot Sun Gate och Machu Picchu. Jag var riktigt glad att det inte var den här dagen som jag var sjuk då vandringen gick i ett snabbt tempo för att vi skulle hinna fram innan soluppgången. Och mycket riktigt, innan solens första strålar hade nått Machu Picchu möttes vi av inkasteden vackra vy nedblickades från Sun Gate. Berget Wayna Picchu som ligger brevid såg hemskt brant ut och en klättring dit upp, om vi nu fick biljetter, såg ut att kunna bli riktigt jobbig. Vi tog oss ned och fick se den vackra soluppgången lysa upp den glömda inkastaden. Pga en tågstrejk var det inte ens en tredjedel av besökare som det brukar vara och vi kunde i lugn och ro vandra runt utan trängsel eller stök. Vår guide kom tillbaka och meddelade att han hade lyckats få tag på biljetter till Wayna Picchu åt alla 13 vilket aldrig hade hänt tidigare. Endast 2 grupper med 200 personer får tillgång till vandringen. Ibland är det skönt med strejk. Klättringen upp på Wayna Picchu var brant men inte så farligt jobbig som man kunde tro när berget tornade upp sig framför en och utsikten var hänförande med branta lodräta bergväggar. Inget för den höjdrädde med andra ord. Efter lunch och en 2 timmar guidad tur av själva Machu Picchu var vi redo att lägga vandringskängorna på hyllan och ta oss ned till staden Aguas Calientes och ta en kall öl i solen och bara slappa.

Inkaleden var en fantastisk vandring med många upplevelser och möten som gav oss minnen att ta med oss resten av våra liv.

Filtar, cocaté och panflöjter

Efter härliga 24 timmars resande är vi nu äntligen framme i Cusco, Peru. Allt har gått super med några få undantag. Just nu ligger vi nedbäddade i våra sängar under en hop av filtar på hotellrummet med en varsin kopp varm cocaté. Utsikten från sängen är underbar med Cuscos vackra bergsluttningar, kyrkor och tegeltak vackert solbelysta med en klarblå himmel i bakgrunden. Från gatan hörs panflöjtsmusik, trafik på kullersten och ett evigt tutande. Det är lite svårt att förklara men det är lite mysigt att få frysa så här på ett trevligt sätt när man vet att man kan hoppa in och ta en riktig varm härlig dusch eller dra på sig en extra filt om det kniper.Risken att man ådrar sig blodförstoppning i benen är förstås ganska överhängande då filtarna väger 1 ton vardera, men de uppnår givetvis önskat resultat. Värme. Jag gissar att denna kyla inte kommer att te sig lika mysig när vi ligger och huttrar i tältet på 4200m höjd och längtar till gryningen och dagens första varma kopp té. Men det är en annan dag, nu är det läge att njuta av vad som njutas kan.

Cusco är en jättemysig stad omgiven av berg, klar och kall luft, påbylsade men glada människor och många mysiga restauranger med riktigt god mat. Staden ligger på 3400m vilket har medfört vissa problem men detta tog vi med i beräkningen så vi har 3 dagar på oss att vänja oss vid höjden innan det bär av upp mot Macchu Pichu under en 4-dagars vandring. Det var inte förrän på kvällen den andra dagen som jag kände av det och Patrik gjorde entré imorse. Vi har huvudvärk, aptitlöshet och känner oss illamående och har tappat håret, haha, nej vi har såklart inte tappat håret. Det kommer och går lite och just nu är det Patriks tur att ligga utslagen i sängen. Han föreslog just att vi skulle vädra rummet lite vilket måste tyda på desorientering då man kan säga att våra englasfönster inte riktigt håller tätt och rummet är på så sätt självvädrande vare sig man vill eller inte. Jag får trycka i honom några fler cocablad. Ovanpå detta verkar Patrik ha ätit något olämpligt, det skulle kunna vara en av de fyra såserna som stod på bordet vid gårdagens middag, och han har fått magsmärtor. Detta gör även att han inte kan skratta utan att det smärtar så vi får vara glada att det inte är några svenskar på hotellet som förstår vad han säger när han skriker skrattades -Sluta, jag döööör! Och så skrattar han ännu mer när jag fortsätter läsa upp ett inte helt positivt omdöme till en tur vi ska göra nästa vecka.

Må gott!

Omdömet som Patrik skrattade så mycket åt.

Gudars, det blåser!

Så var ännu en härlig kitedag till ända! Vi har haft vind 3 dagar i rad och det börjar kännas i kroppen. Prognosen visar vind ända fram till söndag och på måndag drar vi till Miami. Vilken timeing! Men 3 dagar av kite sätter sina spår och mina gamla handbollsknän börjar att göra sig påminda och där av en liten förfrågan. Jag vet ju att ett par av er har koll på sådana saker och tänkte sneaka lite råd. -Vad ska jag göra? Det ömmar, värker och gör ont på ovansidan av knäskålarna när jag går upp för trappor, men inte ned, när jag hoppar över vågor med brädan men inte när jag landar. Hur köper jag mig några extra timmar på vattnet? Vila, strecha, träna specifika muskler? -Att det har med åldern att göra? Aldrig! ;0)

Dagarna flyter på som de ska och vi tränar för fullt på vattnet nu när det äntligen har kommit lite vind. Jag har som sagt haft lite problem att ta mig upwind men nu är det löst och jag kämpar vidare med hopp på vågor, bättre vändningar och imorgon tänkte jag testa lite slalom och ollies vilket är små hopp som man framkallar genom att trycka ned bakre delen av brädan. En serie av sådana och jag är i hamn. Patrik, den lilla demonen, har så smått börjat hoppa på alla ledder och håll med varierad framgång. Ibland är det rumpan som landar först, ibland annat. Men idag satte han även ett par toeside och dessutom åt båda hållen! Helt fenomenalt! Och vad är då en toeside? Jo, det är när man åker med tårna åt fel håll dvs bakåt mot vinden istället för framåt från vinden vilket är precis som det låter jättesvårt! (Nu sitter Patrik och garvar åt min definition så slå upp det istället) Han satte även en backside u-turn åt båda hållen. Ja, jag vet! Jag ligger definitivt i bakvattnet och gurglar saltvatten i jämförelse men vad gör väl det när man får vara ute och njuta av sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav. Det, är mina drömmar vävda av. Ooops, sorry, jag gled visst iväg tillsammans med Ted där! Ha det gott! Kramar

Snart dags att bryta upp

Dagarna flyter på här i Cabarete och vi trivs som små fiskar! Det enda vi riktigt saknar är vind, men man kan inte få allt här i världen. När vi började planera resan hade vi nog inte tänkt att vi skulle stanna här så länge men Cabarete är minst sagt ett behagligt ställe att vara på. Men det börjar så smått att rycka lite i resnerverna så nu är det dags att dra vidare och jag måste säga att jag verkligen ser fram emot varje del på fortsättningen då den ena godisbiten efter varandra ges. Det är som att sitta framför en proppfull Alladin-ask med alla de godaste kvar och inte ett spår av de som alltid ligger kvar på slutet och som någon endast äter för att få börja på nästa lager! Och hur ser denna chokladask ut då, kanske du undrar? Lyft på locket så ska vi ta oss en titt!

I början av maj lämnar vi Cabarete för juvelen Colombia. Vad vi ska göra där är ännu så länge oklart men lite dykning, ridning och vandring i höga berg är ju aldrig fel! Här kan ni läsa lite om vad Colombia har att erbjuda, http://www.lonelyplanet.com/colombia

I juni blir det Peru med alla dess härligheter så som en 4-dagars vandring upp till Machu Picchu, sjön Titicaca, vandringen Lares och lite Amazonas och djungel.

I juli och augusti drar vi till Kanada och hälsar på kitekompisar nära Toronto. De har strandtomt till en "privat" sjö som är kanon att kita på plus att de är instruktörer båda två med egen skola och en wakebåt! ;0) Kanske blir det även en sväng ännu längre österut mot Halifax för lite fler kitebesök men sedan bär det av västerut mot Vancouver och alla coola nationalparker och områden som Whistler, Jesper och Banff. Här funderar Ulrika på att ta en klätterkurs och jobba lite på armmusklerna. Smidig kommer jag aldrig att bli så... Vi får väl även att reka lite inför vintersäsongen med schyssta boenden och höra vad localsen har att säga om var och när man ska var på vintern. Jag vill inte vara sån, men här kommer lite om vad som erbjuds. Vad kan man säga? Vi gillar höga, häftiga berg helt enkelt! http://www.lonelyplanet.com/canada/alberta/banff-and-jasper-national-parks

I september drar vi över gränsen till USA och, ja, med fler nationalparker på önskelistan så som Yosemite, Yellowstone som för övrigt redan är bokat, Grand Teton, Grand Canyon. Längre än så har vi inte kommit i planeringen i USA där vi stannar oktober ut. Las Vegas vore också kul att se.

November spenderas i Argentina med Glacier Perito Moreno, vindistriktet Mendoza, Glacier National Park, Torres del Paine, Patagonien och massor av pingviner. Vi har inte bestämt oss ännu men vi tro att vi kommer att vräka i oss kött, kött, kött med kanske ett litet glas rött till. Men som sagt. Vi funderar fortfarande! *haha*

I december drar vi vidare till Chile och allt gott som finns där av vulkaner, geysrar, sjöar, floder och spektakulära vyer. Kanske det slinker ned några fler glas av rött vin.

Förhoppningsvis kommer vi att paddla de blåaste floderna, vandra över magnifika berg, rida över stepper och kasta oss hejdlöst ut i sagolik natur! Vi tar glatt emot alla förslag och tips på saker vi kan se, ställen vi kan uppleva och floder vi kan korsa för att göra det livet är till för, att levas.

Regn och post

Idag regnande det vilket givetvis gjorde det till en perfekt innedag med läsning och nätsurfning. Avslutade den näst sista delen av den underbara serien Kejsaren. Den är förvisso lite blodig och med intriger, avrättningar och ingående beskrivningar av lemlästning i alla dess former men ack så intressant och fascinerande om Ceasars alla bravder och livet i Rom. Men det var lite av ett antiklimax när jag började inse att jag inte hade med mig den sista delen och att beställa en bok hit till Dominikanska är inte det lättaste. Perfekt nog så insåg jag mitt misstag i sista stund och hann meddela mamma och pappa som nu har köpt med sig den fjärde och sista delen och i och med det leveraras den på måndag. Tjoho, vad jag längtar efter både leverans och leverantör!

Som sagt, postgången här i Dominikanska är inte helt och fullt så utvecklad som man hade önskat. Post försvinner av alla möjliga och omöjliga anledningar. Mamma skickade t.ex. ett födelsedagskort till mig för en månad sedan och det har ännu inte kommit fram. Man inser inte hur mycket man beställer på nätet och hur mycket en fungerande postgång är värd förrän man inte längre besitter den underbara servicen. Hemma är det ju t.ex. inte helt ovanligt att kunna skicka efter en bok eller datorpryl och ha den i handen 2 dagar senare. Fantastiskt! Så hur löser man då detta problem här nere? Jo, man överöser sina stackars föräldrar med ett dussintal beställningar med allt från bärbara datorer och vatteflaskor till linser och böcker. Och vilken service sedan! Allt är införskaffat, uppvisat via Skype och godkänt för leverans. Och om man inte har supersnälla föräldrar som kommer och hälsar på? Då har man en postlåda i Miami dit alla paket skickas och som sedan får budas ned av en förvisso kanske snäll men lite dyr kille som tar med sig paketen ned och kommer och knackar på din dörr. Hemma känns någonting som vanlig postgång så trivialt och självklart och att brevbäraren eller någon annan anställd på posten skulle stjäla eller slänga paket eller post i soptunnan känns helt orimligt och bortom det imaginära. Orsaken till det och hur det påverkar det riktiga samhället och dess utveckling är det verkligen bittra och riktigt tråkiga i denna historia. Hur påverkar det företag och privatpersoner som hämmas genom att inte har tillgång till något som liknar postgång och som vare sig har Miamipostlåda eller inflygna föräldrar? Ja, det är mycket som skulle kunna förbättras i detta land och detta var en.

Födelsedagen!

Jo då, visst blev födelsedagen någonting alldeles extra!

Först var det kaffe på sängen med om inte skönsjungande så i alla fall högsjungande sång av Patrik. Därefter blev det frukostpannkakor på Friends med glass, banan och sylt! Så gott och härligt onyttigt! Sedan var det en väldigt rolig dag i skolan där vi fick agera lärare i c:a 10 minuter vardera i ämnen som vi redan hade gått genom med läraren tidigare i kursen. Jag skulle förklara irregulära verb för klassen. Och inte nog med det, det skulle ske på spanska!!! Men det gick kanonbra och alla mina elever nickade och hummande jakande under föreläsningen! Brownnosing? Svårt att veta, men troligtvis! Men jag går numera under namnet la professora Natalie. Var vår lärare Patricia nu fick det namnet från? Det var i alla fall lite bättre än Patrik som fick heta Teacher-Bob. *haha* Vår käre Teacher-Bob fick förklara hur verbet Gustar beter sig. Patrik spände ögonen i vår riktiga lärare Patricia som fick frågan -Patricia, Te gusta el professore? (Patricia, tycker du om läraren?) Repite, por favor!, (Upprepa, tack!) vilket Patricia alltid säger till Patrik. Vi fick oss ett par skratt den dagen kan jag lova. Patrik riktigt älskade att "trycka" dit sina stackars elever! ;0)

Kvällen firade vi på favoritstället Papi's med babylobster-panna med VITLÖKSSÅS. Jag känner mig mer än manad att ta i lite då det verkligen är mycket vitlök i den. Det är lagat i en stor, vid stekpanna med 6 halvor av mindre languster stekta/kokta i Papi´s specialsås som består av, ja, precis vitlök, vitlök, grädde och massor av annat gott. Den är gudagod och det bästa är att doppa vitt, fluffigt bröd i den och bara njuta! Heaven, heaven och åter heaven. Ett glas skumpa innan gjorde givetvis inte saken sämre. Avslutningsvis blev det glass på stans glasshak Bón. Kort och gott, en kanondag.

Men det bästa komma sist! Mamma och pappa ringde och överraskade med världens bästa present. De kommer båda två ned i början av mars och hälsar på! Det är härligt att fylla år helt enkelt!

Morgon i den nya staden

En liten tillbakablick hur det var första veckan!

Så var det äntligen morgon i vår nya stad Cabarete. Dagarna flyter på i ett härligt, underbart tempo med en behaglig temperatur runt 28 grader. Mornarna är underbara och tack vare den härliga jet lagen har även jag fått uppleva hur det är att vara morgonpigg. Klockan ringer 06:45 för att få tid för en liten snoose till 07:00. Då är det på med bikini och yogakläder och ned på stranden för en stilla yogastund till ljudet av vågorna som sakta slår in mot den nästan tomma stranden. Det är en ynnest att få hälsa solen god morgon med en solhälsning när den stiger upp över horisonten och varje gång jag ser den komma upp och lossna från horisonten tänker jag på er och att ni befinner er just precis där. Tiden flyger iväg när man sitter i lotusställning och blickar ut över havet, men när de lösa hästarna galopperar förbi i vattenbrynet framdrivna av en ensam ryttare vet man att det är dags att börja komma tillbaka till verkligen och dagen. Hästarna är verkligen en vacker och lite magiskt syn. Vem har inte drömt om att få galoppera fram i vattenbrynet och höra hovarna dundra under en när man flyger fram över den vidstäckta stranden med solen i ansiktet och vinden i håret?

Ibland kommer Patrik ned lagom till promenaden på stranden, men oftast hittar jag honom snusandes i sängen eller vid sin datorn sittandes i lobbyn som har internet access. Efter promenaden är det frukost i skuggan med färsk frukt, omelett, toast, juice och grönsaker. Avslutningsvis en kopp kaffe i handen utblickandes ut över havet och några morgonpigga som troget övar på sina longboards, paddlandes långt ut knappt synbara i de brytande vågorna. Vid den här tiden har vanligtvis har vårt lilla kitegäng, bestående av 4 st kanadensare, Patrik och jag, samlats upp och det pratas om ditt och datt, om väder och vind, det skrattas åt gårdagens vurpor och fadäser och det planeras inför dagens kitesession vara eller icke-vara.

Så, det var mornarna i den nya staden. Behöver jag säga att vi har det rätt så bra?

Lugnet lägger sig i Cabarete

Hej allihop!

Vi hoppas att ni alla har det super och njuter av den härliga vintern i Sverige. Själva har vi haft det kanon här i Dominikanska republiken med massor av sol, vind och ledighet. Dagarna har väl inte riktigt sett ut som vi hade tänkt oss innan vi åkte men nu börjar det lugna ned sig.

Första veckan bodde vi på Kite beach hotel vilket var ett riktigt trevligt hotel direkt på Kite beach där de flesta kitesurfar men alldeles för dyrt för vår plånbok. Vi tog det rätt lugnt och softade första dagarna då det var rätt hektiskt innan vi åkte. Vi hade läst på nätet att det fanns gott om lägenheter att hyra men tji fick vi. Efter mycket om och men och hjälp från vår spanskalärarae Michelle hittade vi EN lägenhet som visades sig vara kanon med perfekt läge, storlek och pris. Ibland har man tur! Så, imorgon flyttar vi för 2:a gången och denna gång blir det förhoppningsvis lite mer permanent boende d.v.s i c:a 2 månader. Det ska bli så skönt att komma på plats med allt, kunna köpa hem lite mat, frukt, godis och kaffe och bara softa hemma i soffan med film, oops, läxor menar jag så klart, och godis.

2:a veckan började vi plugga spanska på Cabarete Language Institut vilket har varit superkul men ack så mycket tuffare än vi hade föreställt oss. 3 timmar om dagen måndag till fredag lät inte så mycket när vi bokade men då hade vi inte räknat med att vara som små överkokta grönsaker efter 3 timmar av español, español, español. Efter det är det givetvis massor av tid för annat men ni förstår säkert hur svårt det kan vara att klämma in lunch i skuggan på stranden, läxläsning minst en timme, kitesurfing, flyttning, nätsurfa, middag på stranden. Klockan nio är vi helt slutkörda och det är bara att krypa till kojs och snusa sött till klockan ringer 07:30. Då är det dags för dusch och iväg till Dick´s för frukost och ja, oftast läxläsning. Klockan 10 börjar skolan och så håller det på. Men att lära sig spanska är helt klart värt all tid och energi vi lägger ned. Vi kan redan nu prata spanska med andra och definitivt förstå mer av vad som händer runt omkring oss. Men det är först nu som vi börjar komma i fas med vardagen och det sannerligen härliga livet i Cabarete.

Hasta luego, vänner!