Inkleden till Machu Picchu

Både Patrik och jag kände oss lite nervösa inför vandringen av Inkaleden från Km 82 till Machu Picchu. Temperaturen kunde sjunka så lågt som -10 på nätterna och det var höga pass som skulle passeras. Vi hade båda två känt av höjdsjukan innan och visste vad som väntade om den skulle slå till. Nåväl, med några acklimatiseringdagar i Cusco och höjdsjuka-tabletter i bakfickan satte vi av mot Sacred Valley och den fyra dagar långa vandringen.

Vi blev en grupp med 13 vandrare, 2 guider, 1 kock och 19 bärare. Bärarna bar allt från tält till mat, stolar och bord. Vi vandrare behövde bara bära vår dagpackning och vår resterande packning, max 6 kilo per person, bar bärarna åt oss. Det var en riktig lyx kan jag säga då vandringen bjöd på tunn luft, branta stigar och långa dagar. Bitvis kippade vi efter andan, kände oss svaga som små lamm och svettiga som två överulliga kameler i en finsk bastu och det endast med vår lilla dagpackning på ryggen.

Dagarna började oftast innan gryningsljuset syntes till och vi väcktes i de becksvarta tälten med en kopp varm cocaté att avnjuta innan det var dags att packa ihop sovsäckar och dagpackningen och göra sig klar för frukost. Jag vill inte ens tänka på när bärarna och kocken gick upp för att hinna få allt klart till fem, halv sex då vi steg upp. Medan vi åt frukost rev bärarna våra tält, packade ihop allt och gav sig av i ett rasande tempo för att anlända till nästa läger i god tid innan vi pustande och stånkande anlände eländiga men rosiga. Efter en kall dusch, och då pratar vi glaciärkall dusch, en varm kopp té i magen och ett par alpackasockor på sig kände man sig på väldigt gott humör.

Den andra dagens vandring är känd som den tuffaste av de fyra dagarna då vandringen är lång och ett pass på 4215m ska forceras innan det bär av nedför till nattens läger och sen lunch. Natten innan vaknade jag klockan 03:00 och kände mig illamående. På med alla kläder och ut i kylan, fram med ficklampan. Jag hann bara några meter från tälten innan jag spydde. Ok, en gång ingen gång, tänkte jag. Tyvärr behövde jag spy 2 ggr till och dessutom hade jag fått diareén hugo. Guiderna divierade huruvida jag hade höjdsjuka eller om jag hade fått en parasit i magen. Parasit kändes betydligt värre men båda två kunde innebära att jag inte skulle orka med vandringen och där med skulle vara tvungen att vända tillbaka. Så snopet det skulle vara att inte få se Machu Picchu! Vad det än var så var jag svag som ett litet lamm och orkade knappt gå 10 meter. Jag fick ett piller mot prasiter och en magic poisen mot höjdsjuka. Gud, vet vad det var i den men att andas in den 2 ggr fick en verkligen att piggna till. Nåväl! Patrik, guiden Viktor och jag bildade en eftertrupp som i snigelfart forcerade leden i en fart som kändes obefintlig. Viktor sa att vi hade 12 timmar på oss och att jag kunde vara lugn, i värsta fall skulle han bära mig, det skulle inte vara första gången han fick bära någon, sa han lugnt. En gång hade han och 3 andra burit en kvinna som hade hjärnödem i 24 timmar i sträck så att bära mig upp till passet var kanske inte en liten kaka men inte heller så farligt. Timmarna gick och jag blev gradvis lyckligtvis bättre och bättre och när vi nådde passet satt hela vår grupp och väntade. Med applåder tog vi oss den sista branta biten och det var en skön känsla att sitta på toppen tillsammans och njuta av utsikten och vetskapen att nu var det bara 1,5 h nedför till nästa läger och lunch.

På kvällarna kunde vi njuta av värmen i det stora, uppvärmda tältet med 3-rättersmiddagar och kortspel. Vi fick även se den underbart vackra Vintergatan och en stjärnhimmel som hette duga. Jag har aldrig tidigare sett Vintergatan och det kändes lite magiskt när man insåg att det inte var svarta moln utan hålen i Vintergatan man såg. Vilken syn!

Sista morgonen gick vi upp 04:00, lägret revs i rasande fart och vi satte av mot Sun Gate och Machu Picchu. Jag var riktigt glad att det inte var den här dagen som jag var sjuk då vandringen gick i ett snabbt tempo för att vi skulle hinna fram innan soluppgången. Och mycket riktigt, innan solens första strålar hade nått Machu Picchu möttes vi av inkasteden vackra vy nedblickades från Sun Gate. Berget Wayna Picchu som ligger brevid såg hemskt brant ut och en klättring dit upp, om vi nu fick biljetter, såg ut att kunna bli riktigt jobbig. Vi tog oss ned och fick se den vackra soluppgången lysa upp den glömda inkastaden. Pga en tågstrejk var det inte ens en tredjedel av besökare som det brukar vara och vi kunde i lugn och ro vandra runt utan trängsel eller stök. Vår guide kom tillbaka och meddelade att han hade lyckats få tag på biljetter till Wayna Picchu åt alla 13 vilket aldrig hade hänt tidigare. Endast 2 grupper med 200 personer får tillgång till vandringen. Ibland är det skönt med strejk. Klättringen upp på Wayna Picchu var brant men inte så farligt jobbig som man kunde tro när berget tornade upp sig framför en och utsikten var hänförande med branta lodräta bergväggar. Inget för den höjdrädde med andra ord. Efter lunch och en 2 timmar guidad tur av själva Machu Picchu var vi redo att lägga vandringskängorna på hyllan och ta oss ned till staden Aguas Calientes och ta en kall öl i solen och bara slappa.

Inkaleden var en fantastisk vandring med många upplevelser och möten som gav oss minnen att ta med oss resten av våra liv.